Intervju med Elisabeth Ohlson Wallin
Hon har sprungit några ärenden på stan och har andan i halsen. Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf och konstnär, journalist och folkbildare, driftig provokatör. Runt omkring oss hänger kardinaler med stånd, heilande nazister i kyrkan och en påve som trampar på kroppar. Allt i måleriskt vackert ljus och komposition. Vi pratar med ”Ecce Homo-fotografen” medan hennes senaste utställning In hate we trust fortfarande hänger i Alingsås konsthall.
Vad tycker du är det bästa med den här utställningen?
Att den är mitt sätt att säga ifrån. När jag gjorde Ecce Homo var jag oerfaren och snäll, om du förstår vad jag menar. Oerfaren och naiv. Jag visste inte hur kyrkan kunde fungera, hur religion kunde fungera. Men det var tur att jag var så naiv, annars hade den utställningen inte kommit till på det sättet. Nu har jag har en otrolig erfarenhet och jag har lärt mig från det hat som finns. Jag tycker om den också för att konsten fyller en så finurlig plats i samhället. Jag kan göra bilder om hur jag känner, vilket inte en journalist som ska rapportera rakt upp och ner kan. Jag beskriver hur jag känner. Om en kardinal säger att ni får skylla er själva om ni visar er kärlek öppet, då tycker jag de har en massa dubbelmoral, och då kan jag göra bilder på kardinaler som betraktar en misshandel och får stånd. Det är skönt att få ur sig det.
Har det varit några positiva reaktioner på Ecce Homo då?
Fantastiska, folk grät av lycka. En del tyckte att äntligen visar sig Jesus igen. Nu får vi se Jesus som han var på riktigt. Som om det var ett nytt evangelium. Att Jesus var bland de utsatta. Det är jättemånga som har saknat det.
Du är själv troende. Vad betyder andlighet för dig?
För mig betyder det att vara uppmärksam på hela livet, på mina medmänniskor. Att göra bra för andra människor, tänka bra. Jag tycker om stillheten och lugnet. Jag kan tycka om att vara i kyrkan, men jag tycker inte om att lyssna på predikningar. Jag är jättemycket i Italien, och där tycker jag om att gå i kyrkan. Men jag hittar inte andlighet av att någon säger ”så här är det”.
Det finns jättemånga positiva i kyrkan, det brukar jag börja med att säga. Men man ska inte underskatta de som är konservativa. Det är de som jag vill bekämpa. Jag vill synliggöra den kristna högern, de farliga krafterna. Som påveskandalen nu. Det är jättetydligt att man aldrig kan lägga sig på soffan och säga ”Nu lever vi en trygg demokrati”. Det går inte. Det livet finns inte. Jag har hört folk säga ”Vi har inget emot homosexuella, bara homosexualitet”, och det förstår inte jag, det är samma sak för mig.
Hur hittade du din estetik? Din konst är rätt långt ifrån hur pressfotografi ser ut.
Jag tror det är att jag alltid gått och tittat på 1600-talskonst. Fjorton-, femton- och sextonhundratal. Redan som barn faktiskt. Mycket i Italien. Min ljussättning är inspirerad av till exempel Caravaggio. Den lurar in betraktaren. Först; en vacker bild, och sedan ser man det hemska. Skulle jag ha gjort realistiska bilder så skulle det nog ha blivit ganska patetiskt. Men också för offrens skull, det här blir någon slags vördnad.
Du har blivit beskylld för att göra plakatkonst, att dina bilder inte lämnar mycket till betraktaren att tolka själv. Kan du hålla med om det?
Det finns så mycket regler i konsten i Sverige, den ska gärna vara svår och tyst och inte säga så mycket. Jag är en annan slags person, jag tycker om att prata. Alla har en massa olika åsikter om mina bilder. Att vara minoritet och homosexuell, folk fattar inte alltid hur det är. Jag har en samhällsberättelse att berätta. Jag vill ju att folk ska komma in här och förstå att det var en homosexuell kvinna i Italien som våldtogs. Det är det långa reportaget som jag saknar, och som jag bakar in i en bild. Jag är ju journalist och fotograf i grunden.
Skulle du kalla In hate we trust dokumentärt?
Det är inte enbart dokumentärt, det är det inte. Varje bild är baserad på en händelse, men jag bakar in mina åsikter och min känsla. Som den här bilden till exempel, på Åke Green. Den visar ju vad jag känner när jag hör en sådan predikan. Det är min känsla, min otroliga frustration och kränkning av att höra att jag är en cancersvulst. Jag har träffat Åke Green två gånger. Andra gången vi träffades så låg vi på samma plan på något sätt. Jag bjöd in honom i ett tv-program, och där var vi jämna. Han hade gett mig en dänga genom att säga att jag var en cancersvulst och jag hade gett honom en dänga genom att göra den här bilden. Det är en debatt, verkligen. Jag är inte rädd för att möta mina motståndare så länge de inte är våldsamma fysiskt.
Du var en av tre programledare i tv-programmet Beckman, Ohlson & Can. Kommer vi att fortsätta att se dig andra forum än inom fotografin framöver?
Jag är jättesugen på att skriva manus, kanske inte spelfilm men möjligtvis dokumentärer. Men det blir väl något annat ändå. Jag är ju väldigt mycket regissör. Det är ju inga professionella modeller jag använder i mina bilder, utan vanliga människor. När mina barn växer upp och blir lite större och jag får mer tid, då skulle jag vilja göra något med rörlig bild.
Känner du att du har någon personlig egenskap som har hjälpt dig i ditt arbete?
Jag har lust att jobba! Och jag är väldigt glad i mötet med människor. Om jag varit i Sarajevo eller Sydafrika har jag kunnat möta människor utan att kunna språket. Skratta tillsammans och så, även om folk är döende. Det finns en glädje i mig, jag tycker det är vansinnigt underbart att fotografera människor. Det är löjligt, alltså inte löjligt, men jag är som ett barn då. Det är min lyckligaste stund.
Publicerad i Borås Tidning
