Tio fotografer möter världen i Paris
Mois de la Photo, Paris
Mellan väggar fyllda av små och stora fotografier trängs fotografer, gallerister och konstköpare. Svartvita vintagefotografier med skavda kanter, märkta av tiden, hänger bredvid den nya fräscha konsten. Årets stora fotomässa Paris Photo fokuserar på Centraleuropas betydelse för fotografiet, med riktat strålkastarljus på Tjeckien, Ungern, Slovakien, Slovenien och Polen. Svenska institutet visar samtidigt utställningen Tio Fotografer i samarbete med Borås Konstmuseum, kurerad av Hasse Persson. En lyckad kombination för den historieintresserade.
Den välkände fotografen Brassaï, född Gyula Halász, var en av många från Östeuropa att ändra sitt namn för att kunna göra karriär i Västeuropa. I början av 1920-talet flyttade han från Ungern, via Berlin, till den kreativa smältdegeln Paris. André Kertész (född Kertész Andor) övergav Ungern för Paris 1925, och Lucien Hervé (född László Elkán) följde strax efter. Robert Capa (född Andre Friedmann), en av sin tids skickligaste krigsfotografer, gjorde detsamma för att undkomma det hårda nazistiska klimatet. I Paris bildades under 1900-talets första hälft och mitt en synergisk konstnärscirkel varav många hade rötter i Östeuropa. Till detta Paris letade sig även svenska fotografer, som Tio fotografers Tore Johnson och Lennart Olson.
Ett nytt sätt att se på fotografi frodades. Istället för perfekta former i perfekta ljussättningar skulle nuet fångas inom ramen för ”straight photography”. Människans till synes ödesmättade utplacering i samhällets politiska verklighet och arkitektur verkar ha varit fokus för gatufotograferna, vilka trängdes på den fotografiska arenan med surrealisterna. Harry Dittners surrealistiska inspirationskällor skiner till exempel igenom på bilden på en vattenkanna som genom sin optiska karaktär skapar svarta och vita fält över fiberpapprets yta. Och på en annan bild stirrar självaste Salvador Dalí genom en ihålig sten.
Vad betydde det då för svensk fotografi att tillhöra denna internationella arena? Världskrigen och nazismen hade gjort människor medvetna om nationernas makt men gjorde dem också beresta. Världen hade öppnats upp efter kriget och den låg bokstavligen för deras fötter. Europas potpurri av politiska motsättningar och ständigt nya nationsgränsdragningar skapade en grogrund för radikal och normbrytande konst. Efterkrigstidens fotografi hyllade individens frigörelse, de icke-perfekta men mänskliga. Ett romantiskt drag kan ses hos de flesta av både de centraleuropeiska och svenska fotograferna i Paris. De skildrar glädje trots livets svårigheter och gör människors liv till vacker komposition. Men man får akta sig som en nutida betraktare, det är lätt att läsa dessa äldre bilder med nutidens sentimentalitet för svartvit analog fotografi. Tio fotografer verkade framgångsrikt inom sin tids avantgarde, och ses bäst i sin historiska kontext. Idag är de flesta av bilderna fångande och välkomponerande men knappast nyskapande eller häpnadsväckande. Influenserna mellan de svenska och centraleuropeiska fotograferna som vallfärdade till Paris är många och ibland tydliga. Lennart Olssons brobilder har till exempel mycket gemensamt med Lucien Hervéns lek med kontrastrika och välkomponerade arkitekturbilder.
Svenska institutets utställning är en del av Mois de la Photo, en novembermånad fylld av fotografi av hög kvalité i många av Paris gallerier och museum. I Paris samlas alla dessa historiska bilder och i den handlingen luckras nationsgränserna inom Europa upp av ett gemensamt stycke modern konsthistoria. Minns dock att både fotografiet och världen är större än så.
Publicerad i Borås Tidning
