Varför förstår vi bara Lisbeth Salander?
Det finns anledning till oro. För som vi vet är brutalt våld vardagsmat i film och kultur. Men det är inte själva våldet i filmerna eller dataspelen som borde skapa moralpanik. Den allvarligaste oron borde finnas för stunderna före och efter slagen, skotten och explosionerna. Oron borde riktas mot den reaktion som framkallas vid insikten om en möjlig annalkande katastrof, eller då lugnet återigen infunnit sig efter den. Det är under dessa stunder publiken tillåts att fundera och känna något inför det våld som snart ska inträffa, eller inför det som just har hänt. I de känslorna finns våldets kärna.
Den som har tillgång till internet kan ta del av fotografen och konstnären Ann Eringstams iscensättningar kring dessa stunder. I bildserien Falling Down får en rad något fåfänga actionhjältar konfronteras med sina offer i dödsögonblicken. Deras sammanbitna men stolta ansiktsuttryck och glorior ger dem ett distanserat förhållande till de oskadliggjorda antagonisterna. Vi får anta att offren varit onda eftersom hjältarna, trots uppvisad brist på medlidande inför sina offer, borde vara goda. Men kan vi vara säkra på det?
I Stieg Larssons filmatiserade bok Män som hatar kvinnor härskar samma förhållande mellan hjälte och offer. Då de goda utsätts för våld ska det väcka avsmak. Männen som hatar kvinnor däremot är så onda att medmänsklighet gentemot dem i hämndens och dödens stund lyser med frånvaro såväl hos Lisbeth Salander, publik och recensenter. Det är underbart med en ung kvinna som slår tillbaka, som inte tar någon skit, och som får de maktfulla vita medelklassmännen till svin som trampat på henne att darra av skräck. Lisbeth Salander är älskad. Hon är en hjältinna som möter sina onda offer utan ångerkänslor eller räds några konsekvenser. Vi förstår henne, hämnden är ljuv.
Skälet till oro borde finnas just där. I uppdelningen av människor, djur och rymdvarelser som alltigenom onda eller goda. I att hjältars offer är onda och därför saknar skäl för förståelse. Brist på empati och förståelse för den andre i populärkulturen skapar verkliga och farliga värderingar. Eller så är det kulturen som är smittad av verkligheten. Oavsett höna och ägg så innebär detta något för vår samtid. Vår uppdelning och syn på den onda och den goda och deras rättigheter är verklig, och borde således hänga ihop med verkliga våldsspiraler och upprustningar. Det är lätt att misstänka att den stora skillnaden mellan de onda och de goda är vems sida du står på, och vilken förståelse du har för dem båda. Vi kan ha förståelse för Lisbeth Salander och hennes fruktansvärda brott, men inte männens. Antagligen skulle debatten om varför dessa män är män som hatar kvinnor leda någonstans. Men då behöver vi också förstå dem, höra deras berättelser. Det är denna brist på intresse för de grundläggande frågorna som gör mig orolig inför den annalkande katastrofen. Eller har den redan skett?
Publicerad i Borås Tidning
